gåtor | frågor | svar
Dom säger att allt tar slut en dag. Att allt försvinner, världen under våra fötter är plötsligt ingenting och vi tynar bort. Dom säger lev nu, det är nu eller aldrig. Dom säger ta vara på tiden, följ hjärtat. Jag blir snurrig och förvirrad. Glömmer bort höger och vänster och trillar snart framstupa. Vem fångar mig då?
Vi ligger på gräsmattan och jag svamlar mest om fåglar och bin och att pollen är det värsta som finns. Han tittar bara på mig, säger ingenting alls. Det är som att han lyssnar väldigt intensivt, eller också inte lyssnar alls - utan bara beskådar mig. Mina ögonlock är tunga och huvudet snurrar. Jag nämner en gammal kärlek och dom djupa sår han lämnade inom mig. Jag tror att han vaknar till liv, jag tror att han förstår.
Vi sitter på en brygga mitt i natten. Mörkret är tätt och svart och vi har precis badat. Han pekar en bit bort och säger namnet på en stad. Jag lutar mitt huvud på hans axel och önskar så att livet alltid vore såhär. Vi pratar om mest ingenting, kanske är vi mest tysta egentligen. Det spelar ingen roll alls, för tiden går ändå. Så länge vi stannar här så är allt okej, men vi var tvungna att gå till slut.
Vi går längs kullerstensgator. Han säger ingenting och det gör inte jag heller. Till slut tar han ett djupt andetag och berättar för mig att han gillar när han kan vara tyst tillsammans med någon, det känns tryggt. Jag hummar till svar och vill mest att han ska ta min hand. Han var killen som aldrig höll hand, jag trodde att jag kunde vända honom.
Jag har trott alldeles för mycket alldeles för många gånger. Har snurrat in mig själv i trassliga trådar i hopp om att han faktiskt ska lösa varenda irriterande knut och till slut finna mig. Det har aldrig hänt, jag tappade hoppet. Jag blev blind, eller kanske valde jag att blunda, för allt som liknade kärlek. Jag orkade inte med att hoppas, för att sedan falla pladask på hård betong. Jag drog mig undan från situationer, drog mig undan från människor och drog mig undan från händelser. Allt detta för att bara vara.
Det fanns inget värde i någonting. Öldruckna kyssar blev till tussar av ingenting. Fjäderlätta smekningar föll snabbt av, likt en orm som ömsar skinn. Ord som lovade, blev till visor om troll. Blickar som letade, blev till förfäran och jag äcklades. Allt som var bra blev dåligt, allt dåligt blev kanske inte bra - men nära nog. Jag drogs till det dåliga, farliga - det som var långt bort från allt och alla. Jag vände om, tog steg åt fel håll. Och här står jag idag; vilsen och förvirrad.
Ta vara på livet. Lev idag som om det vore din sista dag. Uppskatta livet. Lev i nuet.
Varför inte bara leva istället? Ur ett beslut kommer ett annat, det tar aldrig slut. Inte förrän vi vilar under jord.
